Blogg

Del 1 – Oscars blogg i tidningen Entreprenör

Del 1 – Oscars blogg i tidningen Entreprenör

Baby-steps räddade drömmen

Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid att se våra schysta nötter i butikshyllorna, stoltheten lyser igenom varje gång jag går in på en Pressbyrå, ett Willys eller hos något annat av våra försäljningsställen.

Nötterna har nu funnits ute till försäljning i drygt ett år och vi i Smilinggänget försöker ideligen hitta nya ställen att sälja våra nötter på. Det känns konstigt att jag, som för bara ett och ett halvt år sedan, trodde att allt skulle gå i stöpet, att jag aldrig skulle lyckas fixa hem nötterna i tid till första leveransen.

Gambia, våren och sommaren 2013, Smilings första inköp och produktion av cashewnötter

Det är panik inom mig. Jag går iväg från fabriken och det börjar gå upp för mig. Det här kommer inte att gå Oscar! Jag har lurat både mig själv, en av mina bästa polare och morsan och farsan att jag ska fixa upp cashewnötter till Sverige och börja sälja dessa på Pressbyrån. Jag har tagit ett alldeles för mastigt banklån, övertygat andra om att göra samma sak, fått min polare att sluta sitt jobb och givit cirka 300 unga gambier hopp om att arbeta sig ur sin fattigdom. Vad håller jag på med, vem tror jag att jag är!? Jag har skapat ett luftslott utan dess like, en dröm snarare än en vision. Min absolut största ångest kände jag inför tanken att ringa hem till Sverige och säga att det inte går, att pengarna är helt slut och att jag missat mitt livs chans att lyckas med någonting. Att komma tillbaka som en drömmare som fått andra att säga upp sig från sina jobb och ta stora banklån. Banklån för vad? Banklån för en naiv dröm.

Ingenting fungerade, pengarna fullständigt maldes ner i alla paniklösningar för att få upp produktionsvolymen. Gambierna som tidigare uppfattade mig som en hyvens grabb såg mig nu snarare som ett sönderstressat vrak. Jag skulle ju hjälpa dem, jag skulle vara den stora ledaren, vara den som hjälpte dem ur fattigdomen. Ädelt, visst. Men där satt jag ofta med söndersockrad läsk i ena handen och en, för stunden, grymt god cigg i andra för att få någon typ av tillfredsställande lugn bland allt kaos inom mig. Vad skulle jag göra för att få upp volymen? Skulle jag ge upp? Skulle jag våga ringa hem till Sverige och komma med dystra besked och släcka stoltheteten?

Planen var att jag skulle vara borta i tre veckor, det blev tre och en halv månad med hopp och misslyckanden om vartannat varenda eviga vecka. För varje litet steg framåt tändes det en ny liten gnista om att det kanske skulle kunna gå vägen. En gnista om att inte ge upp. Det var inte den där förlösande ketchup-effekten som gjorde att vi tillslut började få någon form av vändning. Hade jag väntat på ketchup-effekten är jag ganska säker på att jag inte suttit och skrivit det här blogginlägget nu. Då hade jag troligtvis varit en bitter drömmare.

Det som gjorde att vi fick rätsida på produktionen var små, små baby-steps i rätt riktning. Inget revolutionerande, inga massiva belöningar eller stora inköp. Snarare praktiska och lyckade åtgärder, såsom:

Att servera mat till alla anställda varje dag. (Där det var en utmaning i sig att försöka bilda kösystem, budgetera matförbrukning och tider för att skapa ett lyckat flöde i matkön med över 300 hungriga arbetare). Gratislunchen skapade förutom mättare magar och ökad fysisk energi också en väldigt viktig vi-känsla. Medarbetarna kämpade för det gemensamma målet om att kunna skicka upp tillräckligt med cashewnötter till Sverige. Ideligen frågades det på fabriksgolvet om vad totalvolymen låg på just nu.

Att försöka få det ganska monotona arbetet i fabriken roligt. Där tog jag inspiration av min tidigare arbetsgivares säljkultur och gjorde ihop nötknackningslag (istället för sälj-team) där vi varje dag hade målsättningar och tävlingar. Arbetarna fick känna sig duktiga och applåderades vid varje dags prisceremonier. Med högre motivationen än bara pengar för utfört arbete höjdes totalvolymen avsevärt!

Gratis bussfärd för de anställda till fabriken för att inte tappa värdefull tid på morgonen. Medarbetare kom därför i tid för att inte missa bussen, samtidigt som åtgärden skapade engagemang att göra sitt allra bästa. Det skapade en känsla av att du anstränger dig för mig så därför kommer jag anstränga mig för dig.

Inga utav de här åtgärderna var speciellt unika, svåra eller revolutionerande för volymökningen men för motivationen och arbetsmoralen. Små och flera redigeringar gjorde till slut att vi lyckades skicka upp vår första container till Sverige och nu säljer vi på många stora aktörer såsom Pressbyrån, SJ, SF bio, Willys och Hemköp.

Jag tror att som egen företagare är det viktigt att ha en stor dröm som kittlar, som inspirerar både mig själv och andra. Utan min kittlande dröm om att hjälpa tusentals människor ur fattigdom hade jag gett upp arbetet på plats i Gambia för ett och ett halvt år sedan. På vägen mot den stora drömmen måste man dock agera, genomföra. Om vi inte hade tagit till ovan små åtgärder och klarat genomföra dem hade det inte funnits några Fairtrade-märkta cashewnötter på Pressbyrån idag. Stora drömmar, men nedbrutna i små steg på vägen dit.

Det är med väldigt stor ödmjukhet jag ser tillbaka på förrförra sommaren! Jag har aldrig lärt mig så mycket, aldrig känt att jag kommit så mycket till korta. Det kunde gått åt skogen, det var ärligt hiskligt nära.

Innan Gambiaäventyret kunde jag gömma mig bakom andras förmåga och prestation. Slå passningar bakåt på fotbollsplanen snarare än framåt, bära spik när farsan bygger istället för att ta egna initiativ, ta en bärs extra med polarna istället för att gå fram till blondinen. Nu hängde det ytterst på mig för att få upp nötter. Jag både trivdes och hatade det. Hatade det eftersom jag kände skuld, svek och att jag inte räckte till. Trivdes för att jag verkar gilla när det hänger på mig, jag får någon konstig känsla av inspiration och jävlar-anamma.

Nu i efterhand och med perspektiv så känner jag såklart att det var helt rätt att inte ge upp. Jag tackar mig själv för att jag gav mig åtskilliga nya chanser för att uppnå mitt mål. Att jag tragglade vidare mot målet att få iväg den där containern nötter och tog små steg för att förbättra snarare än fastnade i det jättestora målet. Jag avslutar därför med vad jag tycker är ett passande citat från Robin Sharma; Det är farligt att klättra på de yttersta grenarna. Men det är där frukten finns.

Leende Hälsningar
/Oskar

  • Skrivet av Smilinggänget
  • 8:07 Thursday, 12 February, 2015

Senaste blogginläggen

Bubbelvatten som gör idéer till verklighet

Nu har försäljningen börjat rulla på i allt ordentligare takt med våra två nya Smiling Crush. Dessa två produkter skiljer…

Läs mer

David mot Goliat – and no bananas!

Hejsan, Här på nötkontoret så har vi precis gått och blivit ett ”nöt och juicekontor”. Vi har tre nya medlemmar…

Läs mer

Aprikosmandeln, vårens schysstaste nyhet!

Den senaste tiden har det varit en livlig livsmedelsdebatt om odlingen av mandlar och att det går åt orimliga 4-5 liter…

Läs mer

Oscar gästbloggar hos Venture Cup region Syd

Från Venture cup vinst till vad smiling befinner sig idag Det har nu snart gått tre år sedan vi var…

Läs mer

Häng med Smilinggänget bakom kulisserna

Följ Smiling på Instagram