Blogg

Del 2 – Oscars blogg i tidningen Entreprenör

Del 2 – Oscars blogg i tidningen Entreprenör

Längtan efter omklädningsrummets tävlingskick fick mig att starta eget

Sommaren 2008, Växjö

Min gamla chef på försäkringsbolaget: Varför vill du starta eget företag? Mitt svar: Jag vill åt kicken jag får innan och efter fotbollsmatcherna. Jag vet inte vart jag kan få den annars.

Vinter 2014, Stockholm

Jag får ofta frågan om varför jag vill driva eget. Ofta tror människor runt omkring mig att jag vill det för att jag inte vill ha någon chef, tjäna en massa pengar, frihet att jobba när jag vill, att farsan driver ett sågverk så jag har det i blodet och så vidare. Inget av skälen stämmer.

– Jag gillar att ha en chef.

– Pengakuvertet är klenare nu än när jag var anställd vilket jag var väl medveten om innan jag startade. Jag levde första smiling-året på 12.500 sek innan skatt, de gamla märkesskjortorna har därmed gjort några vändor i tvättmaskinen.

– Jag jobbar verkligen inte när jag vill. Jag är uppbunden att rapportera till delägare, alltid vara uppkopplad mot Gambia så att jag kan fatta beslut om vad som händer på plats, sköta ekonomin och logistiken samt hjälpa Jocke med det viktigaste att vårda kundrelationerna och skapa nya sådana.

– Jag har aldrig sett sågverket som min dröm. Det är helt enkelt inte rätt plats och miljö för mig. Jag kommer inte till min rätta. Jag har alltid velat därifrån, visa musklerna på andra ställen.

Anledningen är en enda, det andra är bara bieffekter. Anledningen är att jag vill åt den äkta, icke påhittade, kicken. Den kicken jag fick av att tävla fotboll, inte spela. Att spela fotboll har jag aldrig riktigt gillat i någorlunda vuxen ålder.

Hösten 2006, Småland

Omklädningsrummet luktar som alla andra lördagar tigerbalsam, massageolja och blött gräs. Det är 5-10 minuter innan match och omklädningsrummet kokar av testosteron, förväntan och stenhårda ryggdunkningar som hade gjort rejält ont utan testosteronet. Alla vill vinna, alla vill vara bäst, alla vill vara med i smålandsposten dagen efter.  Ganska lite i livet är viktigare än just seger där och då. Löjligt tycker utomstående som ser att det inte är mer än 300 nära och kära som står och småfryser med en tjock grillad korv runtom planen.

Vinter 2014, Stockholm

Jag anser, till skillnad från många oförstående åskådare, att denna företeelse om äkta passion är en väldigt outnyttjad mänsklig resurs. Det var denna företeelse som gjorde mig själv medveten om att jag ville starta och driva företag. Att få kicken av bekräftelsen för väl utfört arbete efter allt strävsamt gnetande. Jag insåg helt enkelt att jag skulle sakna kicken när jag skulle lägga av som fotbollsspelare och bestämde mig för att söka efter den på annat håll utanför idrotten. Det jag kom på var att jag kanske borde starta företag en dag. Då skulle jag få kicken av bekräftelsen från mig själv och andra. Jag ville visa för mig själv att jag kunde vara bra på något. Jag ville drivas av ett nytt mål, skapa mig en ny identitet. Jag betraktade mig själv som fotbollsspelare innan, nu skulle jag bli företagare. Den långsiktiga drömmen var och är fortfarande att titulera mig som industrialist. En industrialist som genom hårda värden (jobb, ekonomi, produktion) ger möjlighet för fattiga att förädla sina mjuka värden (drömmar, idrottande, vänskap).

För utomstående som inte upplevt kraften i ett segerrusigt omklädningsrum efter en vunnen match kan säkert känslan av tomhet efter att ”karriären” tagit slut vara svår att förstå. Vad ska jag göra nu? Vem är jag nu? Detta var frågor som snurrade i mitt huvud. Vi hör ibland landslagselitidrottsmän och kvinnor som hamnar i depression när kickarna efter karriären inte finns där längre. Vissa går tyvärr alldeles  för långt. Alla är dock inte landslagsidrottare, men avsaknaden av kicken är nog i många fall densamma oavsett nivå på tävlandet. Den stora skillnaden är att människor lättare kan förstå en hyllad landslagsman när hon/han saknar sin kick. Det är svårare att förstå en division tre fotbollsspelare från Småland som inte längre förbereder sig för en match mot Nybro If på lördag. Jag tänker inte dra det för långt, jag vill bara uttrycka mig och säga att vi borde ta till tillvara, och lära oss av, den äkta passion som många idrottare så tydligt visar.  För det måste finnas något som gör att fotbollsspelare springer runt under hela vinterhalvåret på grusplaner och plågar sig själva helt ideellt. Något som ofta är av betydligt högre dignitet än vad ett fett lönekuvert kan ge.

Jag hör ofta att man kan få kickar genom att hoppa bungyjump, kasta sig ut från ett plan, eller resa iväg till ett främmande land. Jag har gjort allt det där och kan konstatera att det inte på något sätt är samma sak, samma kick. Dessa upplevelsekickar är inte självuppfyllande, jag har inte behövt kämpa för det. Jag är exempelvis inte stolt över att jag har hoppat ut från ett plan, jag har bara besegrat en rädsla och betalat för det. Att få lyckas efter hårt arbete är något helt annat, det är äkta tillfredsställelse och stolthet snarare än en fejkad adrenalinkick.

Den här känslan av bekräftelse efter att kämpa för något är ett mänskligt behov som kommer fram, en slags belöningsmekanism som enligt mig är långt mycket starkare och bättre än tillfälliga adrenalinkickar. Den här känslan är en rå och äkta känsla som vi vuxna ägnar så mycket tid åt att gömma och dölja. Vi ska känna mindre, vi ska ingå i samhällsramen att inte hetsa upp oss när vi klarat av någonting.

Att fira framgångar tillhör tyvärr oftast enbart elitidrottsmän, i andra grupper blir det löjligt. Hur ofta firar en hårfrisörska att hon gjort en kund väldigt glad? Hur ofta firar en mattelärare att eleven äntligen förstått gångertabellen? Hur ofta firar ingenjören att hon löst en frågeställning från uppdragsgivaren? Jag tror mer eller mindre aldrig.

Samhället, arbetsplatser, skolor och överallt borde, enligt mig, lära sig av idrotten och dess aktörer istället för att släcka den inre glöd som skulle kunnat blomma och utnyttjas utanför idrottsplatserna. Detta tror jag hade gjort oss både lyckligare och produktivare. Vi borde se oss omkring och applådera de runtomkring oss, inte bara dåraktiga företagare som mig själv, artister eller idrottare.

Jag får nämligen applåder för vårt arbete med Smiling och det är såklart väldigt kul och stimulerande. Jag fick (ibland) applåder för mitt fotbollsspelande. Men lärare, hårfrisörskor och ingenjörer får sällan applåder. Varför ska bara idrottare och vissa företagare få applåder? Det är inte bara jag som företagare som vill ha applåder, innerst inne vill nära nog alla få det för sin betydelse för vårt gemensamma samhälle. Det ska inte behövas att idrottare behöver starta företag efter ”karriären” för finna samma inre eld, arbetsplatser borde kunna hjälpa den före detta idrottaren (och andra) att omvandla sin idrottsliga drivkraft till att ta sig ett nytt uttryck.

Genom att vi applåderar varandra (bildligt uttryckt) så tror jag att vi skapar vi ett varmare samhälle, ett samhälle där vi ser och uppmärksammar varandra. Ett samhälle där fler än bara vissa yrkesgrupper stimulerar sig själva att bli bättre. Idrottare är väldigt duktiga på att fira (och bli firade), detta borde alla övriga också kunna bli.

Om vi firar egna framgångar, stora som små, tror jag att vi alla anstränger oss lite mer och vi får därmed ett trevligare, proffsigare och schysstare samhälle. Släpp idrottens tävlingsglöd fri inom oss och känn inspirationen av att utmana oss själva.

Leende Hälsningar
/Oskar

  • Skrivet av Smilinggänget
  • 8:15 Tuesday, 17 February, 2015

Senaste blogginläggen

Bubbelvatten som gör idéer till verklighet

Nu har försäljningen börjat rulla på i allt ordentligare takt med våra två nya Smiling Crush. Dessa två produkter skiljer…

Läs mer

David mot Goliat – and no bananas!

Hejsan, Här på nötkontoret så har vi precis gått och blivit ett ”nöt och juicekontor”. Vi har tre nya medlemmar…

Läs mer

Aprikosmandeln, vårens schysstaste nyhet!

Den senaste tiden har det varit en livlig livsmedelsdebatt om odlingen av mandlar och att det går åt orimliga 4-5 liter…

Läs mer

Oscar gästbloggar hos Venture Cup region Syd

Från Venture cup vinst till vad smiling befinner sig idag Det har nu snart gått tre år sedan vi var…

Läs mer

Häng med Smilinggänget bakom kulisserna

Följ Smiling på Instagram